Havsöringssäsongen 2026 är över på västkusten och man kan väl som vanligt konstatera att den inneburit både motgångar och framgångar. Saker man trodde man visste har utmanats medan man fått bygga ut kunskapen med nya lärdomar. Jag har flera gånger den här säsongen hört mig själv säga; ”Det är optimala förhållanden just nu, men fisken verkar inte fatta det”. Många tillfällen i år, under förhållanden jag vanligtvis brukar kunna träffa rätt, har det varit trögt och det har varit glest mellan huggen. Det är väl det som är det fina med havsöringsfiske. Man blir aldrig fullärd!
I början av april var jag med om ett, för mig, helt nytt fenomen. Vi träffade på mycket aktiv fisk på ett ställe men dom var så otroligt försiktiga och petiga att huggen kändes som att pimpla småabborre. Dom kändes nästan inte och man var tvungen att göra mothugg blixtsnabbt. Trots detta missade jag otaliga kontakter. Efter att vi gått ner i storlek och fiskat märlor fick vi upp ett par fiskar men det dröjde ett bra tag innan jag förstod att dom redan börjat vaka på små yngel. Det brukar vanligtvis ske några veckor senare enligt min erfarenhet.
Någon dag senare när min bror fick på en fin fisk rörde jag mig närmare för att assistera med håven. Då small det på en öring på flugan jag släpade i vattnet bara några meter bakom mig. Att det är så olika beteenden från den ena dagen till den andra är fascinerande. Ibland måste man vända och vrida på sina teorier, gå igenom hela flugasken, fiska av sina säkra ställen och ändå gå bet. Nästa gång har man bara tur och får fisk av en ren tillfällighet för att man råkar ha flugan i vattnet medan man ska håva.
Det var också i samma veva jag fick min mest minnesvärda fisk för säsongen. Jag hade bundit upp en variant av tidigare nämnda yngel som jag ville prova på ett ställe som för dagen hade lite lä. Det var en i övrigt väldigt blåsig dag men jag tänkte att jag kunde få ut flugan vid en liten strömkant som brukar bildas där. Jag kastade ut flugan längs med strömkanten och hann inte med många kast innan en av dom längsta öringar jag fått tog den. Får binda upp fler sådana till nästa säsong.
Sommaren var varm och levererade inte så mycket fiske men jag fick en fin öring på sjunklina när jag testade ett nytt mönster som ser ut som en simpa. Det ska jag experimentera vidare med. Annars blev det bara ett fåtal fiskar denna period.
I slutet av augusti började jag fiska lite mer igen och det var trögt till en början. Detta tror jag också varit till följd av den höga vattentemperaturen. Det var längesedan jag hade med min termometer ut på kusten men denna säsong har verkligen gjort att jag fått upp intresset för temperaturen och dess påverkan på en helt ny nivå. Även i september har det varit svårt att hitta stimmen och det har bara blivit fiskar här och där, även om det har blivit ett par fina. Som så många gånger förr har dom största kommit undan. Vid flera tillfällen har jag haft följare med ända fram under spötoppen, som på sin höjd nafsat lite lojt i flugan. Det är inget nytt i sig men jag har aldrig varit med om att det skett vid så många tillfällen. Jag vet inte riktigt vad det kan bero på men det finns säkert någon förklaring.
I övrigt tar jag med mig massa fina dagar på kusten med gott sällskap, god mat och utforskande av nya platser. Nu ska jag bara överleva vintern tills det blir dags igen.
Lämna ett svar